Labradorens historia

När man tar del av historien runt rasen Labrador Retriever förstår man varför den blivit så populär och uppskattad.
Den är den verkliga all-round hunden. Som blindledar- och narkotikahundar har rasen gjort en stor samhällsnyttig insats och på senare tid har den också visat framfötterna i räddningsarbete. Hos jägaren är labradoren en utomordentligt duglig apportör och eftersökshund, men den ger också sol i tillvaron hos många familjer som en lättfostrad och aktiv kompis i skog och mark.
Historien om Labrador Retrievern är lite av ett mysterium. Det finns i princip tre teorier om labradorens historia, men man kan säga att två av dem mynnar ut i den tredje. Under 1500-1600-talet fanns en mycket populär hund i England som kallades för S:t Huberts dog. Den hade flera användningsområden och beskrivs som svart med kraftig päls. Man tror att fiskebåtar tagit med sig denna hund till Newfoundland och att labradoren har uppstått genom den.

Den andra teorin är Cane di Castro Laboreiro-teorin. Den går ut på att man har hittat en bild av en typisk, gul labrador med rastypisk päls och svans. I Portugal fanns en by som hette Castro Laboreiro och man tror att hunden gått över till Newfoundland med sjömän.
Man tror sig vara ganska säker på att labradoren fanns på Labradorhalvön redan så tidigt som på slutet av 1700-talet. I början av 1800-talet talas det om att det fanns två typer där som beskrivs som "den stora newfoundlandhunden" och "den lilla newfoundlandhunden". Av namnen att döma finns det stor anledning att tro att de kommit just från Newfoundland och att den "den lilla newfoundland- hunden" är den hund som blev vår tids labrador retriever. Den senare beskrivs som " i allmänhet svart, inte större än en pointer, tunna ben, kort strävt hår, bär inte sin svans så högt som den större hunden, är en mycket snabb löpare, simmare och fighter".
Torskfiskarna på Labrador lärde sig snart att förstå vilken tillgång de hade i den lilla newfoundländaren. Den var inte bara lättlärd, den var också synnerligen duglig. Den räddade mången värdefull fångst som annars till ingen nytta skulle ha försvunnit ut i havet. Den fungerade som duktig apportör av fågel, och även som draghund kunde den användas med fördel.
Men den hade ännu en viktig uppgift - att hoppa i havet för att simma iland med repändar som där togs emot för att ankra båtarna. Klimatet hundarna levde i krävde en päls som klarade av kyla och snö, den päls kallar vi på fackspråk för dubbel. Detta innebär att den har en något ullig underpäls med täckhår av något grövre struktur. Denna päls är än idag ett måste på en labrador. Den utterlika svansen var då, precis som nu, ännu ett kännetecken. Även den har förstås ett ändamål. I vattenarbete använder labradoren sin uttersvans som ett effektivt roder. Säkert har många hört talas om att labradoren har simhud mellan tårna.
På Newfoundland kallades labradoren för "shortcoated S:t Johns dog" efter hamnstaden där. Torskfiskarna såg chansen till en liten extrainkomst genom att ta med sig hundar över till England där de uppskattades av markägare som ville ha hundar för jaktändamål. Väl kommen till England kallades den snart för Labrador. Man korsade in curly- och flatcoated retriever och senare även setter och pointer. 1903 blev labradoren godkänd som ras i England.

Till Sverige kom de forsta labradorerna i slutet av 1800-talet och den första som lät tala om sig i officiella sammanhang var den svarta han-hunden Major som visades på Svensk Kennelklubbsutställning 1897. Men det var inte förrän en bit in på 30-talet som egentliga uppfödare tog sig an rasen. På 70-talet kom vad vi kallar för rasexplosionen. Fram till dess var labradoren således en hund som sporadiskt syntes på gator och torg.

Det gäller att behålla de ursprungliga exteriöra attributen och till hjälp har labrador retrievern, precis som alla andra raser, en rasstandard. Jaktprov arrangeras från norr till söder, i huvudsak under höst och vår, för att pröva att hunden besitter de rastypiska arbetsegenskaperna. För till syvene och sist är det den som avgör om labradoren ska fortsätta att trollbinda människorna vid sitt hjärta - precis som den lilla newfoundländaren gjorde för flera hundra år sedan med sin aldrig sinande vilja att vara till lags.

(Ovanstående text är hämtad från Labradorklubbens hemsida och författad av Jan-Erik Ek)

 


Rasstandard Labrador Retriever          

Ursprungsland/hemland:   Storbritannien
Användningsområde:         Apporterande fågelhund
FCI-klassifikation:             Grupp 8, sektion 1, med arbetsprov

Bakgrund/ändamål:
Det anses vanligen att labrador retriever har sitt ursprung på New Foundlands kust där fiskare använde en hund av liknande typ för att apportera fisk. Att labrador retriever är en utmärkt vattenhund med vädertålig päls och unik svans, som genom sin form kan liknas vid en utters, betonar dessa ursprungliga drag.

Labrador retriever är en jämförelsevis ung ras vars rasklubb bildade 1916, rasklubben för gul labrador bildades 1925. Det var på jaktprov som labrador retrievers först gjorde sig bemärkt. Rasen hade introducerats i Storbritannien under slutet av 1800-talet av överste Peter Hawker och earlen of Malmesbury. En hund som hette Malmesbury Tramp beskrevs av hertiginnan Howe som en ursprungskälla till den moderna labradoren.

Helhetsintryck:
Labrador retriever är en starkt byggd, kompakt och mycket rörlig (vilket utesluter övervikt eller överdriven massa) hund med bred skalle, bred och djup bröstkort och brett och starkt ländparti och bakställ.

Uppförande/karaktär:
Till temperamentet är rasen intelligent och följsam med en stark vilja att vara till lags. Den är godmodig, entusiastisk och vänlig, utan spår av aggressivitet eller blyghet. Labrador retriever är en anpassningsbar och tillgiven följeslagare. Den är mycket rörlig, har utmärkt luktsinne, är en god apportör och har passion för vatten.


Huvud:                Huvudet skall vara välmejslat utan köttiga kinder.

Skallparti:
Skalle:                 Skallen skall vara bred.
Stop:                   Stopet skall vara markerat.

Ansikte:
Nostryffel:           Nostryffeln skall vara bred med väl utvecklade näsborrar.
Nosparti:             Nospartiet skall vara kraftfullt, aldrig snipigt.
Käkar/tänder:      Käkarna skall vara meddellånga och starka med starka tänder och perfekt, 
                           regelbundet och komplett saxbett.

Ögon:                   Ögonen skall vara medelstora och bruna eller hasselnötsbruna.
                            Uttrycket skall vara intelligent och vänligt.
Öron:                    Öronen skall vara ansatta tämligen långt bak på skallen och de skall
                            bäras hängande tätt intill kinderna. De får inte vara stora och tunga.
Hals:                     Halsen skall vara torr, stark och kraftig och väl ansatt i skulderpartiet.
 

Kropp:
Överlinje:
              Rygglinjen skall vara plan.
Ländparti:             Ländpartiet skall vara brett, kort och kraftigt.
Bröstkorg:             Bröstkorgen skall ha god bredd och gott djup, med väl välvda,
                            tunnformade revben - denna effekt får inte skapas genom övervikt.

Svans:                  Svansen är ett kännetecken för rasen – den skall vara mycket tjock vid
                            ansättningen och smalna gradvis mot spetsen. Svansen skall vara
                            medellång utan fana men vara täckt runt om med kort, tjock, tät päls
                            vilket ger svansen ett rundat utseende, så kallad uttersvans. Svansen får
                            bäras glatt men aldrig ringlad över ryggen.
Framställ:
Skulderblad:
          Skulderbladen skall vara långa och sluttande.

Framställ:              Frambenen skall ha god benstomme och vara raka från armbågarna till
                            tassarna såväl från sidan som framifrån sett.

Framtassar:           Tassarna skall vara runda och kompakta med väl välvda tår och
                             välutvecklade trampdynor.
Bakställ:                
Helhet:                  Bakstället skall vara välutvecklat, korset får inte slutta mot svansen.
Knäled:                  Knälederna skall vara välutvecklade.
Has/hasled:           Hasorna skall vara lågt ansatta. Kohasighet är absolut inte önskvärt.
Baktassar:              Baktassar, se framtassar.

Rörelser:                Rörelserna skall vara fria och tillräckligt marktäckande.
                             De skall vara regelbundna och parallella fram och bak.

Päls:
Pälsstruktur:
          Pälsen är ett speciellt särdrag för rasen. Den skall vara kort och tät utan
                            vågor eller fransar och kännas jämförelsevis hård vid beröring samt ha
                            vattenavvisande underhull.

Färg:                     Enfärgat svart, gul eller leverbrun. Gult får variera från ljust gräddfärgat till
                            rävrött. En liten vit fläck på bringan är tillåtet.

Storlek
Mankhöjd:
             Idealmankhöjd för hanhund:     56-57 cm
                            Idealmankhöjd för tik:             54-56 cm

Fel:                       Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till
                            graden av avvikelse och dess påverkan på hundens hälsa och välbefinnande 
                            samt förmåga att utföra sitt traditionella arbete.

Testiklar:              Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt
                            belägna i pungen.

Diskvalificerande fel:      
* Aggressiv eller extremt skygg
* Hund som tydligt visar fysiska eller beteendemässiga abnormiteter skall diskvalificeras.